Varför skulle annars våren tveka? Bilder av bjerketrær

Det er søndag. Det regner. Våren lar litt vente på seg. Jeg tok noen bilder forleden. Blant annet av en serie med bjerketrær. Samtidig syns jeg diktet til Karin Boye passer veldig bra nå av flere grunner. Det heter: "Ja visst gör det ont", og ligger lenger ned i innlegget her. Et dikt med lag på lag av mening. Syns det passer både med hensyn til at våren nå har fått på seg "bremseklossene", og for at "våren tvekar" passer også på landet vårt som går igjennom denne grusomme 22. juli-rettssaken som minner meg på hva mine forfedre opplevde da landet vårt var okkupert av tyskerne under 2. verdenskrig. Noen sår kan aldri leges, noen forblir åpne eller dekkes til av en skorpe kanskje. En skorpe som er tynn og der ingenting skal til før det begynner å blø igjen. Det vil ta lang tid før landet vårt kan leges etter å ha blitt utsatt for terrorangrep, men så kanskje etter en lang stund vil det bli slik Karin Boye skildrer i diktet mot slutten. Der angsten og redselen slipper taket, og hvor vi igjen kan hvile i tillit og trygghet. Heldigvis har vi menneskene alltid en mulighet til å ta med oss håpet inn i fremtiden.

Bildene viser ulike vinkler på en haug bjerketrær som sto dypt i vann. Det er ikke brukt noen fotoeffekter, har kun justert farger, kontrast, ja, de vanlige tingene.

Her ser vi antydning til grønt.

Her er diktet til Karin Boye, en av mine favorittforfattere. Hun skrev fantastiske dikt:

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

av Karin Boye

Ønsker deg som er innom bloggen min en god uke! Og så satser vi på at
våren snart viser seg i sin fulle skrud!