Nattens djupa violoncell

Her kommer et dikt  av Karin Boye. Hun er en forfatter av stort format, og hennes poesi er av det aller vakreste, følsomme og innsiktsfulle, og  dette diktet syns jeg er helt magisk i sin vakre bildebruk. Nå har jeg skrevet "violoncell" som betyr cello, og man skulle kanskje tro det heter "violincell" med i, men det er med o. Jeg måtte sjekke det et par steder. Hvis du har lyst til å lese flere dikt av henne så finner du dem her:  Karin Boyes hjemmeside.

I dette diktet snakker hun om nattens dyp sammen med tonen av en cello som vi vet også har en mørk, nydelig tone, om tåken som blir skyllet gjennom en nattblå evighet i bølge etter bølge. Samtidig løfter hun oss ved å skrive om måkens frie flukt og om verdens hjerte i blendende hvitt. Her ser vi kontrastene i henne, mørket og håpet på samme tid.  Vi som mennesker kan også berøre det vakre i verden hvis vi strekker oss mot det, tror jeg hun mener.

NATTENS DJUPA VIOLONCELL

Nattens djupa violoncell

slungar sitt mörka jubel ut över vidderna.

Tingens töckenbilder löser sin form

i floder av kosmiskt ljus.

Dyningar, lysande långa,

sköljer i våg på våg genom nattblå evighet.

Du! Du! Du!

Förklarade lätta materia, rytmens blommande skum,

svävande, svindlande drömmars dröm,

bländvit!

En mås är jag, och på vilande sträckta vingar

dricker jag havssalt salighet

långt östan om allt jag vet,

långt västan om allt jag vill,

och rör vid världens hjärta --

bländvitt!

- Karin Boye